Direktlänk till inlägg 27 februari 2014
Det ligger något mer i det faktum att jag tränar mer än att jag vill vara hälsosam. För ett år sedan så frågade min sjukgymnast mig om jag möjligtvis planerade att bli gravid inom en snar framtid, så var inte fallet och då pustade hon ut och sa skrattande att då hade det blivit nio månader i rullstol för din del, så det var väll tur... Jag hade så dålig rygg och så dåliga muskler kring bålen att den belastningen skulle blivit för mycket för mig. Dom visste inte varför och vet fortfarande inte riktigt varför men troligen har det med en komprimerad kota att göra.
Jag åkte hem ifrån sjukgymnasten den dagen och var helt kall i kroppen. Så orättvist att ryggen ska få förstöra för mig! Tänk va underbart att kunna få vara gravid och stark. Så jag började ut och springa fastän det gjorde ont, och märkte att ju mer jag rörde på mig, desto mindre subluxuerande (se: ur ursprungsposition) mina fogleder. Min morot blev mitt framtida jag, jag ville hålla ihop och inte ha ont.
Ett halvår senare så känner jag mig starkare än någonsin! Jag kan jämföra mig själv nu med ett år sedan då det var riktigt smärtsamt att böja sig ner och hämta en krydda på lägsta hyllan i affären. Jag gjorde samma rörelse häromdagen och det gick mycket lättare nu, det var nästan inte att jag reflekterade över det alls. Jag är så tacksam för att jag håller ihop. Ibland tar man för givet hur underbart det är att kunna gå.